Kärlek till rosorna
Var kärlek, min kropp. Då finnes rosorna. Du finner en själ, det du ser är kärlek: Tillgivenhet, du, du, och du, så du vet.
Framåtstädes vill jag ge dig oorganiserad godhet, där finnes ingen likgiltighet och en ros till ingen annan eller en evighet av oförstörbar blå himmel.
Det finns icke förkrossande menade dumheter, från granens utsträckta gren eller iskall snö, falsk oskuld och vacker fasad, inga lögner men rädsla.
Rädsla för att varma läppar bär falska leenden, och att de vackra orden, är tvingad renligheten, smuts och förnuft för att utplåna skrifterna, hejandet.
Men du säger, min varma vind, att ditt hjärta är mäktigt och att med tiden kommer kraften att inse vanvettet.
Ville du kasta de korta ögonblick då öken blommade på ruttnade högar av akantusblad ? Skall själarna falla i fördomarnas våld och kropparna brinna i sjukdomens eld då den trånga tiden, år av längtan...
Vill du döden? Då den tiden kommer skall vi få kraft. Känner du att vi då varandras kläder kan bära så och älska livets långa timmar och berätta vårt eget.
Fri vers
av
Lars Granlöf
Läst 810 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2008-01-15 16:18
|
Nästa text
Föregående Lars Granlöf |