Allt fyller mig med samma skräck. En näckros. Våldets spiral, isande atavismer, gulrosa slemhinnor, tystnadens pris...

De är rädda för att någon skall klä av dem skinnen. Vilka vedervärdiga skuggor. Tar plats plats trots det eviga utrymmet, försnillar, en evighet kan inte ha ett namn.

I deras ögon, den dimmiga vanäran, acceptans och tro. Jag vill se dem dö under fruktansvärda plågor. Det var aldrig någon fråga om varför, det var snarare därför...

Jag måste plåga dem. Jag måste koka dem. Hjärtlösa hyndor svävar kring axlarna och förtalar... Dessa tuktoandars vansinniga logik... Det snea ögats mysterium...

Den blixtrande tanken som förenar kropp och erektion. Orden eller människorna. Och allt är helt omöjligt.

Att sticka en kniv i ryggen på någon är så mycket mer hjältemodigt än att göra det under mer klassiska manér, vem står på den efterblivna lönnmördarens sida?

Jag gör det. Att bedra och krossa något man håller högt måste vara det yttersta en människa kan uppnå...

Mina tårar är eld och hav, fram med giljotinen, jag är snäll och rar...