Han är ett punkt, en spricka.  Det stickande som får människan att frodas i exkrementer, i sömnen, ett apansikte i drömmen, en erigerade kuk uppe i något den borde undgå, han är evigheten, i det hörn den finns. En galax långt bortom solarna.

Vänd dig om så skall jag visa dig. Drömmen går:

Drömmen är i drömmen de andra drömmarna. Alla ligger ned i mullen, lätt men kallt. Tycks leva unisont. Grisen, i sitt scharlakansröda vredesmod klädd,  vredesmord, kissar det i ansiktet, kommer fram, kissar mig i ansiktet, och något tycker om det. Det är inte förstånd utan att förstå som grisen har saknat. Grisen har saknat, en blomma som blev som inte fick regn och dog. Plastkasse över ökenhett könsorgan, tvingar sig in. Nästa gång; kniv i huvudet, grisen, hjärta. Varför blir det såhär? Man kan alltid fråga blomman.

Den här gången.

Stolt prästkrage, utanför sig själv. Eld över kronblad; skiftar i färg. Det regnade. Alla är ensamma. Men det är inte fel. Istället går de utanför och ser ut som att ensamheten inte lider. Ansiktsuttrycken inbillar sig järn.

En mor som är rädd för sitt barn; gömmer sig för det bakom dörrar, viskar till sig själv "jag älskar dig." En kväll i augusti förför hon sig själv, en grå vind över helheter som tänker, levande, talande, satans kadaver, som en dolk i bröstkorgens fostervatten.