Hennes antisjäl berikar inget, men hon ser det ändå, det är lite mod, med handen över munnen och näsan i det ovetande; vackra barnet. Skulle hon döda sig själv i sig själv? Lägger sig i frysen. Sätter sig ner, ler, skriker.

Hon kan inte bringa ordning. "Intellektuellt", i frågan om hon borde döda alla barn; eller uppfostra dem. Hon erkänner, båda alternativen är lika vansinniga. Vad är meningen med någonting? Glädje eller att förverkliga sig själv! Dessa fruktansvärda skräckhistorier. Vem styr någonting? Himmelen eller havet kanske. Hon blir så trött.

Hon älskar ett par tavlor. Är det någon skillnad? Självklart! Det blir ju vad man gör det till. Ibland är hon lycklig när någon tavla talar till henne. Hon trodde att när de talar till henne så skulle hon snart befinna sig vid ett bergspass som skulle räcka ut en tanig arm för att säga: följ med.

Färden skulle gå genom partikelskiftningarna i mitten av färgerna. Kanske skulle hon och det som finns i mitten stirra varandra i ögonen till de fastnar på varandras näthinnor, för alltid; hon skulle kunna skriva om ditt ansikte resten av mitt liv.