Min asfalt i ansiktet är helt död.

Två,

det finns inga dubletter,

min verklighet är krypterad,

min själ är ett skiffer med brus,

mitt i osynligheten rinner känslovattnet

genom regnbågen som egentligen

bara bryr sig om oljan den släpper ut

i ringarna som blir till genom stenarna

från de falska andetagen,

när de faller genom krypteringens ihåliga nät;

i pannan hänger det en ödla

mitt framför det sista ögat,

eftersom jag är som himmelen

som borde släppa ut ett snöre,

hänga upp allt som finns i en krok.

Jag tycker benen rör på sig en aning,

men jag kan verkligen inte vara klok.

Sluta, mina vita händer!

Jag kan inte röra mina ben,

mina skenben har jag inte kvar, 

jag minns dem men jag har inte rört

vid mina händer,

jag kan peka finger, då brukar jag

peka på mitt finger innan jag riktar det mot väggen,

ibland in i väggen.

Där inne

har jag sett svarta bölder

och att min vägg

där inne

helst inte

men man måste ju vilja veta 

vad andra väggar vet.

I alla fall de som fanns för länge sen;

pesten på två pelare,

med länderna i mitten och dvalan

som ett brinnande stearinljus i munnen,

fast det är dynamit.

Hur i helvete kunde de veta, väggarna?

Att människor skulle vända sig mot människor,

låsa in varandra, äta sina barn,

ge svartbölderna vad de vill ha;

exkrement och blod.

Livet är riggat.