I slutet av 1950-talet inledde kommunistledaren Mao Tse- Tung det ”stora språnget”. Mao hade storslagna visioner om att lyfta Kina från ett fattigt jordbruksland till ett modernt industrisamhälle. Detta skulle ske genom en 5 årsplan. Men att planera produktiviteten för år framåt gick det käpprätt åt helvete.
Men Mao, som Stalin före honom (kanske en kommunistdiktaturisk ovana?) drog, i sin iver att komma i kapp omvärlden och att forma samhället i kommunistisk riktning, igång sin kampanj. Den kinesiska regimen hämtade i princip alla sina ideér från Sovjetunionen. Med hjälp av sovjetiska tekniker satte de igång med det ”stora språnget” under åren 1953-57.
Landet socialiserades och miljontals människor mobiliserades till att arbeta i småindustrier för att tillverka stål, men mycket var i dålig kvalité. Det saknades helt enkelt kunskap. De här människor var jordbrukare inga stålmakare, men tre miljoner ton stål lär ha tillverkats ändå. Något senare, i augusti 1958, gav kommunistpartiet order om att alla bönder måste gå med i så kallade folkkommuner, folkkommunerna var lokala organisationer som skulle underlätta det ”stora språnget”, dom skötte de ekonomiska administrativa och sociala uppgifterna. Bönderna var nu tvingade att lämna över all jord, boskap och landet socialiserades.
Men till följd av detta så försummades jordbruket och i kombination med tre missväxter 1959-1961 svalt över 20 miljoner människor ihjäl.
Detta totala misslyckande försvagade Maos maktposition inom Kinas ledning. Mycket kritik var nu riktad mot Mao som svarade med att starta Kulturrevolutionen.
Nu när jag läser om detta kan jag inte göra något annat än undra. Hur kunde Mao se tillbaka på Sovjetunionens 5 årsplan och det totala elände och svält som det efterlämnade sig och tänka ”Ja men, detta är nog en jätte bra idé, jag tror jag ska pröva det i min diktatur, vad kan gå fel?”