hon slår i väggarna
men de vägrar att gå sönder
de som är så papperstunna

att grälen,sompågåttsedandegiftesig

hörs lika tydligt som om de hade stått
två centimeter ifrån henne

& hon smiter
från verkligheten ibland
nynnar på sången som fastnat i hennes sinne
smiter iväg
för att slippa;
se
höra
känna
få skulden
för allt som hon sagt som inte riktigt passade in just den dagen
för det där som hon inte gjorde
\"men du glömmer ju inte, du gör det med flit\"

är det konstigt att
hon
försvinner in i sig själv ibland
när väggarna vägrar ge efter

& verklighetsflykt
är verkligen befriande