Han lät blicken långsamt svepa över det vattendränkta landskapet. Ett finfördelat regn hade för länge sedan trängt igenom både hans kläder och det plastiga regnställ han bar över. Solen hade inte synts till på flera dagar trots att det var mitt i torrperioden och solen borde hamrat värme genom varje liten organism på jordens yta. Men varken sol eller organism syntes till. Han var ensam.

   Processen hade tagit sin början för många år sedan. Jorden hade sakta blivit varmare, strömmarna hade förändrats och den smältande nordpolen hade plötsligt börjat frysa. Mänskligheten hade dragit en lättnades suck och helt tagit på sängen av översvämningar, regnstormar och isen. Isen som långsamt åt sig ner över den norra hemisfären.

   Han vandrade planlös över slätter, mat hade han ingen brist på, det fanns gott om växter att äta och djur att skjuta. Ammunitionen kunde kanske ta slut, men den sista kulan tänkte han ta sitt liv med ändå. Så det var inget han bekymrade sig över. Vad som dock gnagde i hans sinne var hans förlorade förband, de hade tappat bort varandra i ett fruktansvärt oväder som inte bara skilt dem med en ogenomtränglig ridå av vatten utan också elektriska urladdningar som slgit ut deras radio också.

   När isen sakta tog sig söderut blev överbefolkning ett reellt problem, till skillnad från tidigare då västvärlden utan problem blundat för det. Naturen hade ett snabbt och brutalt sätt att lösa det hela på. Krig. Likt inflationens offer försökte superstaterna garantera sin plats i världen med kärnvapen. Efter tre timmar var superstat historia, eller snarare krater. Den yta som inte vatten och is tagit förtärdes snabbt av radioaktivitet. Kvar blev ett hundratal stridande småländer i ett alltmer depserat krig. Fienden, var allt och alla utom en själv.

   På en slätt, många veckor senare lade soldaten an sitt vapen. Han klämde om avtryckaren och ändade sitt liv. Bakom nästa ås, låg kanske civilisation. Men precis som livets offer, tog han den enda väg han kände.