Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Framtid på en plats som denna


Drömmen om Döden, del 9

Att plocka upp en mobil ur sin fick är inte en vidare hotfull sak, inte ens om det gjorde med den våldsamma kraft som Jarbas slitit upp sin de senaste dagarna. Men att med en liknande våldsam rörelse slita upp en silverfärgade revolver ur innerfickan var en definitivt hotfull rörelse, något som definitivt påverkade Cistka. Hunden Cistka, utan ögon och mun men med ett luktsinne som skulle finna vad man än bad om. Den märkliga varelsen ryckte lojt till som svar på Jarbas dramatiska gest, men imponerades inte särskilt.
"Du är inte det minsta rädd att använda den där leksaken, dessutom stinker du mer av rädsla än vad Drös gjorde."
Jarbas pös ihop, lite som en ballong som är dåligt knuten.
"Gör du som Janus vill ändå, fast jag..."
Orden självdog i hans strupe, gav upp utan kamp och lät sig livlöst skuffas ut genom hans mun i form av en hostning.
"Den store guden behöver bara be."
Ifall Cistka haft ett ansikte var Jarbas säker på att den hade hånlett. Men innan han riktigt hunnit göra sig bekväm i den tankens hus hade varelsen fladdrat bort i vinden. Med en knyck på handen kastade han ifrån sig pistolen, det motbjudande sättet var inte alls han stil. Jarbas hotade inte, han visste alltför väl hur det brukade gå.

Sjukhuset bestod av en serie labyrintliknande korridorer med identiska möbelgrupper i stål och vit plast samt en rad mer eller mindre levande krukväxter. Några dofter existerande inte och i bakgrunden kunde man höra anledningen, det låga surret från luftrenarna. Då och då rusade personal förbi, med eller utan patienter. Ibland kom folk ut genom den myriad av dörrar som täckte korridorernas kanter.Vermin bekymrade sig inte så mycket över det, faktum var att allt hans tankar kretsade kring hur han skulle överlämna beskedet till Grouche. Han fick inte mycket mer tid att tänka för några sekunder senare smällde presidenten upp dörren i ansiktet på honom och skrek så spottet yrde att om han inte klämde fram det förbannade beskedet inom tio sekunder kunde han se fram emot tjänstgöring i den transarktiska armén som fältskär de kommande femton decennierna.
När Grouche väl slutat sin detaljerade utläggning om vad som skulle hända Vermin ifall han inte klämde fram något snart gav han beskedet. Hjärtattack. Okänd anledning. Inga fel på pacemakern. Det tog ungefär tre sekunder för det att sjunka in, sedan började Grouche skrika igen. Vermin slank tyst ut ur rummet och gladdes sig åt att han var anställd på sjukhuset, inte av presidenten personligen.

Janus lekte med tankarna. Bollade runt dem som om han jonglerade. Vad hade gått snett, han försökte komma på det. I ett plötsligt anfall av raseri slog han handen i bordet. Grantor skrek högt av den plötsliga smärtan, Janus brydde sig inte. Kroppen var bara ett skal för hans gudomlighet, han tänkte inte låta den stoppa honom från att ta itu med Siblis, Döden och alla andra kräk som gjorde hans jobb svårt och hans nätter sömnlösa medan han ryckte av och an i en evig kamp att räta ut alla de frågetecken han bar på. Han reste sig upp, pulveriserade bordet framför sig och gick rakt igenom dörren. Janus var förbannad. Grantor hade tyst krupit ihop i ett litet hörn av sig själv i väntan på att den våg av frustration som sköljde över Janus och Grantors gemensamma sinne skulle lägga sig. Han var bekymrad, Janus hade på senare tid blivit allt mer frustrerad och allt oftare tagit direkt kontroll över deras delade kropp.

CIstka letade inte, Cistka fann. På en bakgata hittades Döden, lurandes på ett fyllo som sakta raglade fram längs gränden. Bakom fyllot smög en svagt glödande ande. Det var en märklig dans de två varelserna utförde. Fyllot som med några få millimeters marginal missade sin död varje gång anden bakom försökte få honom att trilla baklänges och slå sönder huvudet samtidigt som Döden, fullkomligt osynlig för alla utom Cistka iakttog skådespelet från en taknock. Några minuter efter att Cistka gett sig av på jakt efter Siblis lyckades anden. Fyllbulten raglade till, halkade på ett till synes slumpmässigt placerat bananskal och slog sönder bakhuvudet. Men det savgt glödande, oljeaktiga anden blev inte lössläppt. Döden begrundade detta, men precis som Drös nere på gatan kom den inte fram till ett svar. Drös skulle bli kvar på jorden trots att han precis fällt sitt sjunde offer.

 

 




Prosa (Novell) av Laero
Läst 416 gånger
Publicerad 2008-06-19 18:08



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Laero