Ett olyckligt läte hörs utifrån, och jag går fram till fönstret. Får syn på en halvvuxen rottweiler. Den står bunden vid en flaggstång och angriper ICA-affärens dörrar med sin uppmärksamhet. Jämrar sig emellanåt, förtvivlad över att inte vara undergiven för stunden. Inte vara dominerad, kommenderad. Och kanske har hunden för mycket kärlek i sig för att kunna vara ensam. Kanske är den inte dresserad till att tycka om sig själv. Jag viskar till hunden att inte låta någon annan leva dess liv. Men att misstaget är lätt att begå.