.........glasdörrarna gav vika och en flod av lera strömmade in. Den enorma kraft som sprängde isönder allt idens väg var ofattbar, likt en explosion. Barnen började skrika. Som dom skrek. Bara tanken av det får håren på mitt rygg att resa sig. Allt stannade. Jag kunde se fingrar och diverse handflator sticka upp ur den nu sjukligt rosafärgade leran. Fingrar och svaga färgplättar som sipprade upp ur hål och täckte huden med ett tunt lager blod. Dom slutade aldrig skrika. Jag förstod inte hur dom kunde skrika. Dom bar ut de vanställda liken med sönderbrända läppar och ögonhålor på pålar och trots att ingen annan lyssnade kunde jag fortfarande höra tänderna skallra av panik..............

...........Hon var min enda dotter och endå så krävde vår moder henne från mig. Och som hon ruttnade i armarna på mig och hennes hår blev gråblått av mögel och höll jag henne hårdare och bad henne att springa. Hon sprang mot elden och hon styrde natthimlen och alla dens stjärnor i ett penseldrag.............


.........Jag slog hotfullt med en gren mot marken för att locka tillbaka skuggvarelserna in i skogen. Deras ögon glimmade svags likt bärnstenar och dom flötsamman till en dimma som la sig över mossan. Vargar. Det luktade vargar. Tre tank liknande bestar med päls grå som Malmöhimeln närmade sig med snabba steg. Dom morrade hotfullt och bände upp käkarna så de benvita tänderna lyste självlysande i mörkret och dom ökade farten och kastade sig emot mig. Jag kunde känna deras hastiga andetag mot min hals när jag klämnde för allt jag var värd fast vargen mellan mina armar...........


........Mörker. Han kallade på sin pappa. Tysta läten av ren skräck rann genom gatorna likt regnvatten. Han var så liten, bara ett barn. Den grönvita huden spände sig över det svullna ansiktet och någon grät i skenet av en gatulampa.........