Trädgården står tom öde i full blom
jag vågar mig inte dit för jag vet
då jag måste lämna den så rasar jag
jag rasar samman av all saknad
saknaden av att inte längre få höra
fåglarna som sjunger sina serenader
vattendragen som porlar så där vackert
se din siluett spegla av sig i dammen
det mjuka gräsets villighet att lämna plats
till oss älskande i varandras armar

Vad vore jag utan mina drömmande ord
inte mycket nej bara ett skal utan innandöme
jag är en fantiserande och smått galen flicka
i mina ord som tar mig långt bort dit du finns
du finns där ord möter ord hav möter strand
aldrig närmare än så... aldrig längre ifrån
du finns stjärnår närmare mig än förut
tidsrymder gånger tidsrymder längre ifrån
inte mer än en armslängd bort... ändå