Och jag vet att du
kommer dö som
en man jag aldrig
lärde känna på
riktigt. jag,
jag vet det.

(och det här
det är egentligen
en hemlighet som
måste viskas,
liksom genom sånadär
kalla, sömnlösa nätter som
man gungat sig igenom
med ryggen mot väggen,
pannan i handflatorna och
ett ljudlöst hat
tätt intill öronen.
man måste viska)

Men pappa,
trots den där tråden som
ibland balanseras upp
mellan oss och trots att jag
ständigt letar efter en ny,
starkare och roligare papparoll så
kommer du alltid att vara min

pappa.

Han som jag klädde ut till
jultomte på påskafton.
Han som ibland köpte
lördagsgodis på
måndagar.
Han som alltid
lyfte upp mig på sina
axlar när jag var
alldeles för kort.

Och här sitter jag nu med
tusentals små, små
delar av din oändliga personlighet
snurrande innanför huden.

Med ett lika jävligt humör som ditt
med en huvudvärk som din
med en näsa som din
med ett hat som ditt




men jag älskar ju
liksom dig.