Jag önskar så
att det var då
omigen

Du vilade mot mitt bröst
jag fanns för ett slag
Mina armar omslöt dig
och verkligheten upphörde
Vi var illusionen
som vi själva hade skapat
den höll oss fängslad

Vi kunde inte hjälpa det

När mina armar höll dig
fanns bara vi
aldrig ville jag släppa taget
Varsamt bevarade vi avståndet
så andra inte såg
vårt sagolika
luftslott

Din hand sökte min hand
min förljugna
ofrivilligt flätades de till fullkomlighet
När du viskande blottade dig själv
var det som om orden
var mina egna

Dina fingrar tvillrade runt min lockelse
fyllde saligheten i min kropp
Jag berusades av dig
sanslös fångade jag stunden
för att den åter skapa vid övergivelsen
den oundvikliga