Mellan kläderna i min garderob hänger det kompletta uppsättningar personligheter. Var och en av dessa är skräddarsydd för en särskild umgängesgrupp eller en särskild umgängesindivid. Visserligen har jag påminnande skavmärken efter gamla masker i ansiktet, men ändå bävar jag för att råka ikläda mig roller igen, gömma mig bakom skådespeleri igen. Det är så lätt att bli den som man är förväntad att vara, den som man tidigare uppgav sig att vara. Den som man tror eller trodde sig vara. I större och brokiga sällskap uppstår alltjämt inre konflikter som uttrycksberövar mig. Anonymiserar mig. Och det gör mig misstänksam. Får mig att ana oråd. Kanske är jag de forna mönstrens slav mer än vad jag vill nedlåta mig till att erkänna.