Kan inte hitta något vettigt i mitt surriga huvud att säga till min älskade
Kämpar som besatt för att hitta något att prata med honom om
Letar, letar, letar febrilt i alla skrymslen i min skrynkliga hjärna
Men antingen ekar det ödsligt och tomt
eller snurrar det så fort så att jag inte hinner fånga orden i flykten

Hittar ibland ett litet, litet gruskorn
Men det kommer allt för ofta ut stenhårt och kantigt
Det kan inte rulla, det leder inte vidare
När jag släpper ut det är risken stor att det skrapar upp en ond rispa
Rispor blir bara djupare, de leder inte vidare
Det är så svårt att laga risporna

Vill så innerligt gärna prata, prata, prata med min älskade
Om precis allt och absolut ingenting
Som förr, minns han?
Vill dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser
Vill dela hans tankar, känslor och upplevelser med honom
Vill han?
Vill han dela?
Vill han veta?

Är så fruktansvärt osäker – är han egentligen intresserad?
Intresserad av allt kaos inom mig
Intresserad av hur det känns på insidan
Intresserad av att mitt liv inte fungerar
Vill han veta hur det känns?
Vill han?

Vad tänker han själv?
Är det inte jävulskt tråkigt att leva med mig?
Jag säger ju aldrig något?
Jag gör ju aldrig något?
Jag tillför ju aldrig något?
Hur står han ut?!?!