Längtar så efter Dig
Efter värme
Efter förståelse
Efter att bli hörd
Efter att bli sedd
Som jag är - innerst inne

Längtar så förtvivlat efter Dig
Efter den Du en gång var
Din värme
Din spontanitet
Din uppfinningsrikedom
Ditt engagemang
Ditt ”Jag är så glad i Dig!”

Eller är det bara mitt minne som går mina önskningars väg?
Du har kanske aldrig varit särskilt annorlunda?
Du har kanske aldrig varit speciellt generös med Din värme?
Du har kanske aldrig varit sådär spontan?
Du har kanske aldrig varit särskilt uppfinningsrik?
Du har kanske aldrig varit engagerad överhuvudtaget?
Du har kanske aldrig varit glad i mig?

Är det bara för att jag längtar och önskar att Du vore sådan?
Är det bara för att jag så innerligt behöver det av Dig?

Just nu vet jag inte…
Måste försöka hitta minnena, hitta tillbaka till känslorna
Hur det kändes när Du höll om mig för att Du verkligen bara ville känna mig nära
Vad Du gjorde utan att jag först påpekat, gnällt, tjatat
Hur Du gjorde Dig omak att göra saker för min skull
Att Du tog initiativ, tog täten, drev på
Att Du sökte mitt sällskap så ofta Du fick chansen

Vad har jag själv missat?
Vad hände med mitt eget ansvar för oss?
Varför blev jag så annorlunda?
När slutade jag ta på Dig bara för att få vara nära Dig?
Hur kunde lusten bara försvinna?
Var tog min spontanitet vägen?
Var är alla mina idéer?
Varför är jag så oengagerad och trist?