Jag grät. Jag kände hur tårarna pressades ut i varje hulkning och jag tryckte fingrarna hårdare mot ansiktet. Burgare, pommes och colauppblandad magsyra dansade sin väg ner mot toastolen. Det fastnade bitar mellan tänderna. Alla ljud hade tystnat nu. Käringarna utanför rörde sig nu olidligt långsamt med blickarna fästa på båsdörren. Förskräckligt, tänkte dom stilla för sig själva och utbytte små miner av avsmak och artig sympati, förskräckligt, och tvättade händerna. Jag föll ner på knä och tog tag i den nerpissade sitsen. Dom skakade av anstängningen. Jag spände ansiktet så blodkärlen spack och bildade ljusröda fläckar. Jag la mig ner på golvet och drog knäna intill bröstet. Det luktade rengörningsmedel. Det började vända sig igen i magen och jag började nynna högre och högre i panik på en beatles låt. Kräkningar varvat med gråt och hystierisk sång ekade mellan de kaklade väggarna. Käringarnas små bingolottshjärtan började slå häftigare nu. Jag låg ner och blundade i några minuter innan jag ställde mig upp. Det var klart nu. Med osäkra steg snubblade jag ut från toaletten och såg på kärningarna, dom såg på mig, vi stod där ett tag och låtsades se varandra. Jag gick fram till handsfaten och tvättade kinderna rena från mascaran. Käringarna backade i skräck. Jag öppnade dörren ut och hörde innan den stängdes efter mig hur dom viskade mellan varandra. Jag grät igen.