Andas, jag andas och blundar.
Känner spåren av er...

En tår av saknad då tomheten gör sig åter påmind.
Bort men ändå kvar...

Hur går det ihop, hur kunde det bli så här?
Ensam men ändå inte, bara ni som försvunnit...

Jag är en ond varelse, så ond så hjärtlös!
Men vad skulle jag göra...

Behållt er, låtit er lida för de jag aldrig kunde ge er?
Inte mogen, för stort steg...

Men för er tänder jag ljusen var natt.
Er jag aldrig skulle kunna få!
Ni kom och ni försvann lika fort...

Men ni är alltid med mig.
Så nära men ändå så väldigt långt borta...

Men alltid i mitt minne...
I minnet av er mor!