Försvinner du försvinner också min förmåga att känna. Du är min viktigaste neuron i min parietallob, utan dig kan jag inte se, du är min viktigaste aktionspotential till min visuella värld i min occipitallob. Utan din röst går jag vilse, din stämma får signalerna i min temporallob att vibrera. Voltagen är så stark och skickar brinnande stötar i min frontallob så jag vet hur jag ska bete min nära dig, så jag vet vad jag ska beröra.

Din närhet är min trygghet, du är mitt myelin runt min axon som hjälper mig att visa vad jag känner, du beskyddar mig in i det sista, där jag i axonterminalen skickar min vätskas proteiner till dina dendriters synapser.

Om jag skulle våga erkänna min dualistiska tro, skulle jag inte beskriva mitt tillstånd som materialistisk, jag skulle heller inte tro att det är mina neuroner som får mig att älska dig så innerligt. Då skulle jag hålla fast vid att vår kemi finns utanför vårt psyke, då skulle jag hävda att våra mentala tillstånd ligger precis i anslutning till hjärtat. Svävar runt omkring bröstkorgen och skickar stötarna utan någon aktionspotential. Skickar stötarna som radiovågor.

Om jag skulle lita på Wittgensteins ord om meningens och talets förmåga att kommunicera kräver vissa regler, skulle jag inte vara poet. Jag godtar inte hans påtaganden att världen är så liten som den går att beskrivas i ord.

I så fall skulle jag lämnat dig för längesedan, i så fall skulle kärlek inte existera.