Av alla människor jag mött är du den bästa.
Av alla människor jag älskat, älskade jag dig allra högst.
Säg till min vän att han lyser, säg till min vän att jag forfarande finns kvar, bara något annorlunda.
Ännu ser jag solen lysa över regnblöta minnen och leendet slocknar aldrig.
Inom mig ler jag alltid då jag minns dig, jag finns alltid kvar, bara något annorlunda.

Man lär sig med åren, lär sig att acceptera och förlåta.
Plötsligt vet man när likgiltighet lönar sig, plötsligt har man blivit så
vuxen att ingenting skrämmer.
Accepterar det som man tidigare aldrig skulle vika sig till att acceptera.

Flera år senare står två människor vid en valborgsbrasa och
drömmer sig bort i lågorna som en gång flammade så högt.
I skilda städer står två vilsna själar och letar sig djupare i tvivel och oro.
Det kan smärta att vara två, då den andra försvinner.

Jag sitter i ett land långt bort från vänner och igenkänliga ansikten.
Jag sitter och skriver ett brev till en människa som inte längre finns.
En människa vars färgstarka drag får minnen att
väckas till liv. Som idag.

Säg till min vän att han lyser.