Man byggde om glasgången
Alla växter slängdes ut
Ute i den ”friska luften” så
Ser man nu skelett av träd och buskar…

Eller var det inte bara skelett…
Mitt i det döda riset
Lever en del
Kan vi konstatera

Små små små
Syns de skott
Som väntar på våren
Som än tvekar…

Det kommer snart att spricka ut
Solen värmer obönhörligt
Snart kommer det som gröna musöron
Snart spricker det ut

Så likt människor..
Som liksom kastats bort
Utnyttjats, kastats ut
Små små små

Skott av hopp
Än kan det krävas ett vant öga
Och intresse av liv
För att se

De som raskt springer förbi
Ser inget
Betraktar det nästan som skräp
Borde kanske rensas bort

Det som varit vackert och frodigt
Kan bli det igen
Det som varit grönt och friskt
Kan åter bli ett levande träd

När jordmånen är rätt
När solen lyser
Och vatten tillförs i lagom mängd
Så slår löven ut

Jag ser dej människa i kylan
Efter att ha blivit utslängd
En dag… står du upp
Som vem som helst

Reser dej i din fulla längd
Fötterna får styrka
Kroppens leder rör sej
Vilken härlig dag det blir

Men, du behöver inte ha bråttom
Låt det ta den tid det tar
Ingen har rätt att tvinga igång dej
Vi väntar stilla, på din dag….

Vi kommer att applådera
Och glädjas med dej
För likt fågel fenix ur askan
Kommer en återfödd människa…