Jennifer märkte direkt när han kom in, men hon märkte också att han inte hade tandställning och blev lite besviken. Glasögonen var tydligen också bytta… till hans fördel men i alla fall. Hon hade gillat honom som han var. Hennes vän visslade till när hon märkte vas Jennifer kollat på.
”Hoppsan, en ny elev”, säger hon och Jennifer kollade förvånat på henne. Att hon inte kände igen honom gjorde Jennifer en aning förvånad. Men man kan ju inte hoppas på mirakel.
”Ja ser man på”, muttrade Jennifer och hennes vän log lite snett.
”Ska vi bjuda honom på lunch?” frågade hennes vän och Jennifer ryckte på axlarna.
”Skojar hon? Jag vill ju springa dit”, tänkte Jennifer och hennes vän log lite.
”Vill du bjuda honom eller ska jag?” frågade hennes vän och Jennifer ryckte på axlarna igen.
”Jag kan väl göra det… det vanliga bordet eller?” frågade Jennifer och hennes vän nickade. Det vanliga bordet, var vid fönstret och närmast maten. Ganska praktiskt.

”Sebastian, kolla inte nu men jag tror att Jennifer Norway är på väg hitåt”, säger han vän och Sebastian kollade förvånat på honom.
”Skojar du eller?” frågade han men hans vän skakade på huvudet. Sebastian kollade upp och såg att hon kom emot dem.
”Vad tusan vill hon nu då? Reta mig igen eller?” tänkte han bistert men blev förvånad när han såg hennes leende. Det var äkta… inte påklistrat.
”Mina vänner och jag vill bjuda dig på lunch”, säger Jennifer och stod faktiskt vänd emot honom.
”Jaså?” frågade han förvånat och var vänd emot sina vänner som nickade. ”Mina vänner?” frågade han och Jennifer kollade snabbt på hans vänner.
”Vi får inte plats med fem till, men vid bordet bredvid”, säger hon och Sebastian nickade lite. ”Möt mig vid stora entrén, det är tufft att vara ny”, säger hon och Sebastian kollade förvånat på henne.
”Hon kände inte igen mig! Hon trodde jag var en ny elev!! Herregud”, tänkte han argt men nickade.

Jennifer gick tillbaka till sin plats och nickade emot sin vän som log nöjt.
”Han skulle möta oss vid matsalen”, säger Jennifer och hennes vän log lite bredare.
”Du kan väl låtsas vara glad”, säger hennes vän och Jennifer fick ett svagt leende på läpparna.
”Dem skulle förstå för mycket om jag började le från öra till öra”, tänkte hon och log inombords.

Lektionen tog slut och Sebastian gick om än motvilligt mot stora entrén. När han kom dit såg han bara Jennifer och inte hennes vänner. Det var tydligen smart av honom att skicka sina vänner i förväg. Han kom fram log lite snett och kollade mot vägen till skolrestaurangen.
”Ska vi gå?” frågade han och Jennifer nickade. Hon kollade snabbt omkring och log lite emot honom.
”Slå mig om du vill”, sa hon och Sebastian kollade förvånat på henne. Hon gick närmare honom och lade ena handen på hans kind. Hennes läppar rörde vid hans och han kunde bara stå där stelfrusen i chock!
Jennifer backade undan och log lite snett.
”Tja du slog mig inte direkt”, säger hon och Sebastian kollade fortfarande förvånat på henne.
”Varför?” fick han fram och Jennifer log lite mer.
”Jag har alltid gillat dig Sebastian”, säger hon och Sebastian kollade ännu mera förvånat på henne.
”Så du visste vem jag var?” frågade han och Jennifer log.
”Får den tid du började tills idag. Alltid”, svarade hon och började gå emot matsalen. Sebastian tog tag i hennes arm och hon vände sig om.
”Alltid?” frågade han och Jennifer nickade lite. Hon log emot hans förvånade min.
”Alltid som i alltid, och för all framtid. Vi måste nog gå nu, mina vänner väntar sig fortfarande den nya eleven”, säger hon och Sebastian nickade lite och släppte henne. Men hon tog tag i hans hand och drog honom med sig.
”Upplys mig igen… alltid?” frågade han och Jennifer nickade.
”Har alltid sett dig, kommer alltid att se dig, höra dig och älska dig”, säger hon och nu blev Sebastian helt stil. Hon vände sig emot honom och han kollade bara chockat på henne.
”Du älskar mig?” frågade han och Jennifer nickade.
”Jag gillade dig bättre med tandställning, men jag tar vad jag får”, säger hon med ett litet leende.
”Jag älskar dig med”, säger han och Jennifer log brett.
”Vill du alltså bli min pojkvän?” frågade hon och han nickade lite.
”Vågar du gå ut med en tönt?” frågade han och Jennifer skrattade lite.
”Jag var en stolt medlem i matteklubben, dataklubben och schackklubben. Tills dem hittade mig och ’räddade’ mig”, säger hon han nickade lite.
”Jag tror jag inte minns det”, säger han men Jennifer log.
”Fel skola. Jag var det på min gamla skola. Men tönt-generna sitter kvar”, säger hon och drog honom vidare.
”Jag får alltså, som din pojkvän, kyssa dig?” frågade han tveksamt och Jennifer nickade.
”När du vill… bortsett från lektionerna”, säger hon och han log.