Jag står på taket och ser solen gå upp rakt framför mig. Därnere stressar människor fram, och jag skrattar tyst åt dem fast jag vet att de inte kan se mig. För de har inte tid att vända blicken uppåt, njuta av solen och spana efter folk på tak. Hon måste blivit GALEN, kommer de tänka sen.

Han står där nere, med regnet strömmande ner för kroppen, och han bryr sig inte. Som en staty står han där och njuter av vattnet som kastar sig ner mot en säker död, och han känner lyckan och lugnet sprida sig ut i varje nerv medan han bara är en skugga för de som skyndar förbi honom.

Hon står med en limpa bröd i handen och väger den tankspritt medan hon egentligen befinner sig någon annanstans. Hon vill kasta huvudet bakåt och skratta högt, hon vill sjunka ner på svaga knän och gråta tills hon dör av vätskebrist samtidigt som hon vill dricka en liter juice och sedan springa till världens ände för att hoppa över kanten. Bara för att få känna hur det känns att flyga.

Han börjar sakta gå, för han kommer försent till alla sina uppdrag som behöver göras för att rädda världen om han inte skyndar sig. Hon går mot kassorna och betalar och flickan i kassan kan bara vara några år yngre än hon själv, och flickan tänker "Oj hjälp, vilken gammal stofil! Hon ser ut som om hon sover!" Jag sträcker ut mina armar och känner hur det känns att flyga.

Våra öden kommer aldrig att sammanflätas, kanske möttes vi aldrig ens. Ändå var det vi som tillsammans förändrade allt.