Åh herregud, låt mig vara om så bara för några sekunder jag orkar inte höra på er mer ni äter upp mig innifrån och jag kan inte komma undan ni ger ju aldrig upp vad vill ni ha av mig?

Jag har så mycket inom mig som sliter och drar. Det skriker och väsnas, och jag vet inte hur jag ska bli av med det.

Jag trodde man blev bitter när man blivit "gammal"

När jag skriver får jag ur mig några skrikande, men resten blir bara fler och fler. De kommer äta upp mig innifrån.

När jag är 7 år igen kommer jag att dö, och när läkaren ska hitta dödsorsaken kommer han att klia sig i huvudet och tänka:

"Hm, vad konstigt. Hon har ju ingenting under skinnet. Hon är ju helt uppäten." Sedan skriver han lite på ett papper som han stoppar i en mapp och som ingen kommer bry sig om.

Sedan kommer jag att begravas och alla kommer gråta medan de inombords jublar och tänker YES, nu blev vi äntligen av med henne!! Tacka Gud för allt som skrek därinne!

Jag vill bara kunna sova en natt utan att ha känslan av att inte räcka till, utan att höra allt som skriker och kräver att bli utsläppt. Jag är så full av skit och fanstyg att jag ruttnar innifrån.

Utanpå finns inga skrik.

De lever och frodas där ingen ser, men de hörs desto mer och de slutar aldrig.

När började de komma?