Jag såg dig komma emot mig… och jag visste att jag aldrig skulle få se dig igen efter det här. Men jag har svårt att säga hejdå, och än mindre adjö. Vi har känt varandra under hela vår uppväxt, och jag kan förstå att du vill ge dig iväg. Men ett självmordsuppdrag? Det låter inte likt dig, om det inte är för en god sak. Solen sken på himlen och verkade ignorera min sorg, den sken bara. Vinden var varm och smekte min kind, som för att trösta mig. Fåglarna sång liknade den melodi man använder i filmer… när någon säger adjö för evigt…
Jag står precis utanför ditt hus, som låg strax bredvid mitt. Vi har varit grannar så länge jag kan minnas och kan knappt förstå att du ska försvinna. Ditt gula hus började blekna oh behövdes verkligen målas om. Men det behövs ju inte… du ska ju sälja det. Du sa att ingen skulle gråta om du försvann för en evighet. Du tänkte inte ens på mig.
Du var framme vid mig nu och log ett sorglöst leende som jag så väl kände igen. Vinden fångade upp ditt korta bruna hår och i dina ögon lyste lycka. Du var så obekymrad och verkade inte bry dig om dem som kommer sakna dig.
”Hej”, säger han och jag sa hej tillbaka. ”Det är inte likt dig att vara grinig en dag som denna”, säger han och jag log ett svagt leende.
”Jag är inte grinig, jag sov bara dåligt i natt”, svarade jag och det stämde faktiskt. Jag kunde verkligen inte somna, när jag visste att du inte skulle vara hos mig i morgon.
”Ta dem där sömntabbletterna du fick av läkaren”, säger han men jag skakade på huvudet.
”Dem är slut sedan länge”, muttrade jag och han kollade tveksamt på mig.
”Du är verkligen sur! Varför? Du brukar ju vara solig och glad”, säger han och jag kollade sorgset på honom.
”Det var innan du berättade att du skulle ut i kriget”, svarade jag och han säckade nästan ihop. Som en marionett docka när trådarna går av…
”Vi har ju redan pratat om det här”, säger han och det sorglösa uttrycket var som bortblåst.
”Du pratade och tvingade mig vara tyst! Det är en skillnad”, säger jag och han suckade djupt.
”Du sa inget när jag gav dig chansen”, säger han och jag ryckte på axlarna.
”Jag var i chock… det fanns så mycket jag kunde ha sagt och borde ha sagt”, säger jag men han skakade på huvudet.
”Det finns inget mer att säga”, svarade han men jag nickade.
”Det finns MYCKET mer att säga. Jag har bara aldrig vågat säga det”, säger jag men han skakade fortfarande bestämt på huvudet.
”Allt är sagt, vi behöver bara gå vidare”, säger han svagt och jag kände tårarna trilla ner på min kind. Den salta smaken trängde sig in när tårarna hamnade på min mun. Jag torkade ögonen med baksidan av min hand och försökte säga något.
”Jag har länge velat säga något… och det här är den sista gången jag får se dig”, säger jag men han skakade på huvudet.
”Jag kommer tillbaka”, säger han och torkade ännu en tår som kröp ner för min kind. Men jag skakade på huvudet och samtidigt bort hans hand.
”Det vet vi båda att du aldrig gör! Åker du nu kommer du aldrig tillbaka! Försök inte lura mig”, säger jag i och kände hur mina ben var nära att svika mig.
”Du behöver inte låta så upprörd”, säger han och jag kollade honom sorgset i ögonen.
”Du får välja mellan upprörd eller förtvivlad”, säger jag surt och såg ett litet leende bildas på hans läppar.
”Jag tar nog upprörd”, säger han och jag nickade lite.
”Du behöver verkligen inte åka!” säger jag men han nickade.
”Jo det måste jag, jag kan inte stanna här längre”, säger han och jag suckade igen.
”Flytta bara härifrån… åk inte till kriget!” bad jag igen men han vände bort sitt huvud och kollade på sitt gamla hus. Gräset var vildvuxet och träden såg ut som människor som stelnat i en pose och blivit till träd. Lukten av gräs, äpplen och honom spred sig i luften och jag var tvungen att sucka djupt och samla mig.
”Jag måste åka”, säger han igen men lät inte lika säker.
”Det måste du inte”, säger jag men han nickade igen. Hans svaga ögonblick verkade vara över och han lät mera bestämd.
”Du bestämmer inte över mig… du tar inte ansvar för mina handlingar och vad jag gör och inte gör. Att åka dit är mitt beslut och jag tänker göra det!”, säger han och jag nickade lite.
”Det finns alltså inget jag kan göra för att få dig att ångra dig?” frågade jag och han skakade på huvudet.
”Jag vet att du vill mitt bästa… men jag måste åka och det är det bästa för mig. Mitt liv är tråkigt här och det finns inget mer att hämta”, säger han och jag nickade lite.
”Jag vet! Jag känner likadant men inte går jag ut i kriget för det!” säger jag och tårarna började komma igen.
”Jag gör inte det här för att såra dig…”
”Men ändå gör du det!” avbröt jag och han kollade på mig med sorg i ögonen.
”Men det är inte medvetet! Det vet du”, säger han och jag nickade.
”Jag vet… du skulle aldrig såra mig medvetet”, säger jag svagt och kollade ner i marken. Mina tårar ramlade ner på marken och det blev snabbt en liten pöl. Han lagde handen på min kind och vände upp mitt ansikte.
”Även om jag aldrig kommer tillbaka…. Finns jag här hos dig och jag hoppas i hela mitt hjärta att du aldrig glömmer mig”, säger han och jag log igenom tårarna.
”Det skulle jag aldrig kunna. Jag måste säga en sak till dig”, säger jag och han nickade lite.
”Säg vad du vill jag lyssnar”, säger han och jag nickade kort och samlade mod.
”Jag… jag älskar dig”, säger jag och såg hur han ryckte till. Det såg ut att någon hade slagit honom rakt i ansiktet… och jag kände mig verkligen sårad.
”Jag måste gå nu…. Jag har mycket kvar att packa”, säger han kort och jag nickade lite. Tårarna kom mer och mer nu, när jag såg honom gå. Men han stannade vid grinden och vände sig emot mig.
”Jag älskar dig med… men jag måste åka. Du ska nog glömma mig i alla fall”, säger han och jag kände mig plötsligt lycklig. Men han försvann ändå ur mitt liv…