I begynnelsen var alla kreativa.
Alla ville lära sig gripa, krypa, gå, springa, prata, sjunga, läsa, skriva, räkna
Och när de lärt sig så grep, kröp, gick, sprang, pratade, sjöng, läste, skrev och räknade alla.
Några gjorde det bra, andra mindre bra. Men alla gjorde det och till en början gjorde alla det med glädje
Sedan fick många lära sig att \"du ska inte tro...\" De började tänka på vad andra tänkte. Då avtog lusten och de slutade.
Andra fick andra uppgifter att göra som ansågs viktigare. De slutade också och började städa, diska, putsa, laga, passa tider, tänka på andra först och främst. De tänkte på vad andra tänkte och hur andra mådde. Hur de själva mådde var inte viktigt. Det viktiga var att allt såg rent och snyggt ut.

Men det fanns några kvar.
De skapade storverk, mästerverk.
Vissa gjorde bara hastverk.
Många skapade bara pastischer, pekoraler, schabloner, misstag, imitationer.
Men de skapade. De vågade.

Många beundrade det de gjort och tänkte kanske för sig själva medan de städade och putsade och sneglade över till grannen: \"Varför kan inte jag?\"

Ja, varför kan inte jag? Jag kunde ju en gång.
Ska det verkligen vara så förbannat svårt att bli kreativ igen?