november kom
och du la ditt huvud i mitt knä
vi var tanklösa och
borde kanske inte
men
vi var hoppfulla idioter som
vågade

vi riskerade våren och vänskapen
i december men
vandrade på förälskelse
genom kyliga vinternätter och
en grå advent
jag lämnade oron kvar i hösten
och flätade mina fingrar runt dina
jag väckde fjärilarna i magen och
viskade dem ditt namn


januari var avstånd och
du var tusen mil bort
du var någon annanstans
du var ingenstans och ändå
alldeles intill

vet du
jag tror det är distans som
lär oss att älska
det är frånvaron som
gör pulsmotpuls-närheten
så kittlande och
stark


framtiden hann mig ikapp
och ångesten la sin arm kring min axel
i februari och jag
är rädd för juni och
en framtid där du och jag
är nostagi

förr var jag rädd för en morgondag
där jag är alldeles för liten för verkligheten
jag var rädd för tiden som
går i cirklar och ger mig fingret
gång på gång på gång

idag är jag fortfarande rädd för framtiden
men främst för att den en dag kommer att ta slut


men vet du
jag tror på oss
jag tror på
hoppfullheten
jag är självdestruktiv
och tror på
kärleken


onsdagnatt i mars och
jag tror jag såg dig
nolltre tjugosju och
varje kyss var en väckning
till fjärilarna i magen

kring mina revben ristade du minnen
och vore det inte för en morgondag med
ditt huvud i mitt knä
så hade jag kunnat dö just då
nollfyra tio och med din arm kring min midja
med dina läppar i mitt hår och
lyckan i min halsgrop

nollåtta femton och jag
smakade på din axel


idag delar jag vardagen med hoppet
om en framtid där du och jag
är lika mycket nostagi som
verklighet
så kom älskade
kyss hemligheter till mitt nyckelben och
slösa dina andetag mot min hals