Det var natt
mörkt och kallt
jag visste att jag inte borde
men gjorde det ändå
jag var ensam

Allt jag hörde var
mina egna fotsteg
trodde jag
intalade mig själv
att jag inbillade mig

det var bara jag där

men när jag trodde
mina fotsteg ekade
på den tomma gatan
insåg jag att jag lurade
mig själv
det fanns någon annan där

stegen bakom mig
kom allt närmare
mitt hjärta slog
snabbare för varje steg

av ren panik
kollar jag bak
det skulle jag inte gjort
hans händer var
överallt..

det var plågsamt
kvävde nästan mig själv
i panik om att ta sig
ur greppet som höll mig
fast så länge

- Hur desperat kan man vara?

Sånt man läser i tidningen
kan väl inte hända en annan
tänker man

men verkligheten

är fruktansvärd..