Det är när mörkret faller och natten tränger sig på som saknaden svider som mest.

Det är då jag försöker framkalla din doft i minnet och det är då jag försöker minnas hur din nacke kändes och din hals smakade.

Det är då jag blundar och ser dina ögon le mot mig.

Det är då jag blir rädd och känner fånig ångest över att du en dag kanske inte vill vara hos mig längre. Att det inte är mig du kommer hem till efter dina resor.

Jag slår bort den tanken och fokuserar på hur du krökte munnen och hur din panna rynkades när du gestikulerade.
Jag tar fram minnena av hur du ordnade mitt morgonte medan jag klädde på mig,
jag plockar istället fram känslan av att ligga bredvid dig i soffan och lyssna på härlig musik.

Jag läser dina meddelanden en gång till och försöker tro på det du skriver.
Jag lyssnar på musiken du brände, en gång till.

Och så tänker jag,
den här fina människan väljer att vara med mig och jag är lyckligast i världen:-D