Dina läppar åt min himmel
jag sjönk genom raderna
av bisatser
och tiden rann
längs med våra ränder

dubbelheten gav svultenheten
ett ansikte att minnas
vi färdades över oceaner
av attribut


din tystnad är smärta
mitt ord är saknad
jag kommer aldrig mer
att få navigera över dina linjer
för vi slukade stunden
medan natten slukade himlen

Nu vill jag bara dö i ett regn av adrenalin
men tvivlet har visst redan bestämt sig