En tanke slog mig igår, mitt liv har verkligen förändrats.

Min vardag är inte längre fylld av skrik och bråk.
Jag kan inte ens säga när jag skrek på det viset sist.

Alltid det där dumma hoppet när han klev in genom dörren, kanske skulle han le mot mig idag?
Istället möttes jag av suckar, arga ord när han gick genom rummet för att parkera sig i soffan där han skulle bli kvar till läggdax.

Få kastat i ansiktet att man är hemsk och jobbig för att man vill ha sällskap på promenaden med våra tre hundar.

Sitta ensam på kvällarna och undra varför han aldrig kom hem men sedan inte ens fråga morgonen efter för att han ändå aldrig haft någon förklaring.

Känslan av att ge upp.

Minns en gång då jag blev rädd på riktigt.
Jag låg på rygg i sängen och han satte sig på min mage, skrek på mig, talade om för mig att jag var totalt värdelös och aldrig skulle tro något annat.
Han slog på mig och skrek.
Det konstiga är att skriken var de som gjorde ont, orden inte slagen.

Hur det sedan kunde titta fram små glimtar av den människan jag blev kär i, i mycket små portioner men fullt tillräckligt för att få mig att hoppas ännu en tid..



















nio månader sedan jag tog steget att lämna den vardagen bakom mig, att lämna den inbillade tryggheten som bara drog mig nedåt.
De flesta tårarna och ilskan lämnade jag hos honom men min sargade syn på människor dröjer sig kvar, hur ska jag någonsin kunna lita på en annan människa igen?