Tack, tack för att ni finns
tack för att ni lyser upp
den trista perrongtunneln,
de stela shoppinggatorna,
ja, tack för att ni lyser upp
morgon, middag, kväll, alltid
tack för att ni lyser upp
min vardag och mitt liv

när jag går förbi varje dag
i perrongtunneln i Lund,
förvandlar ni den till de så
romantiska gatorna i Paris
med era dragspel, munspel
och era formidabla röster
som ekar hela vägen ut,
och jag ler, för ni ler till mig

ni sprider en värme som
når in i min kropp, in till mitt
hjärtas mitt, och det hamrar
och jag vill dansa av glädje
och bara hylla er ännu mer
och bara hylla livet ännu mer
för ni finns i det; trubbadurer
med gitarrers exotiska rytmer

jag går förbi var endaste dag,
flera gånger till och med, och
jag möter era vänliga blickar
och ler och tänker att jag vill,
jag vill, vill ge er hela världen,
och jag tänker på mina pengar
och vill bara plocka fram dem
och ge, ge, ge er allt jag har

men sen vänder det sig i mig
och jag får en konstig känsla,
känner rädsla, känner fruktan
rädsla, fruktan, att pengarna
ni får, slits från er när ni kommer
hem, av en grym äktaman eller
pappa som sedan våldtar er tills
natten är över och ni ska ut igen

men sen vänder det sig i mig
och jag får en konstig tanke,
tänker; tänk, tänk så bidrar jag
till någon annans självmord med
sprutor och kokain, genom att
simpelt och oskyldigt lägga en
sedel i hatten och gå vidare med
en bättre självkänsla i all min
förbaskade ovisshet, tänk om?

Jag vill inte ta död på ljudet av er
gatumusikanter, jag vill bara säga;
Tack.