Betonghusen glesnade. Den stora svarta hunden ryckte till i kopplet men blev genast indragen. Den väntade en stund innan den fortsatte att lufsa över fotbollsplanen. Malin tog upp en ciggarett och såg på sin syster. De hade gått under tystnad. \"Jag tänkte visa dig utkikspunten. Man kan se hela stan.\" De gick tillsammans in på den lilla vägen som ledde in skogen. Solen värmde deras ansikten och grusbacken, luften var tung och tycktes ha stagnerat.\"Visst...\", svarade Alexandra. \"Vad trött du ser ut... Är du bakfull?\", frågade Malin. Alexandra stannade till och tog även hon upp en ciggarett. \"Jag har inte sovit så bra och hela den här dagen har varit som en enda stor prövning\", svarade hon. Hennes ansikte var blekt, hon såg utmattad ut. \"Har du tänkt på en sak?\", fortsatte hon frånvarande. \"Nej, vadå?\", svarade Malin och tände ciggaretten. \"Jo, jag låg vaken hela natten och tänkte på det här. Jag fyller ju tjugofem snart. Om jag har tur så lever jag kanske till jag är sjuttiofem år. Då har jag femtio år kvar. Det är ganska så lång tid tyckte jag först, dubbelt så länge som jag redan har levt. Jag fick för mig att jag skulle räkna hur många dagar det blir. Gissa hur många dagar det blir. Det blir artontusentvåhundrafemtio dagar\", sa hon hon tog ett djupt bloss. Malin tittade på henne. \"Arton tusen?\", frågade hon. \"Nej, men det kan ju inte stämma\", sa hon misstroget. Hon räknade tyst efter. \"Hur kan det vara möjligt? Bara arton tusen?\" Alexandra såg på henne och svarade, \"Japp. Artontusentvåhundrafemtio dagar. Det blir ungefär tvåtusensexhundra måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar och söndagar vardera som jag har kvar att uppleva. Vet du hur många timmar det blir?\". \"Nej\", svarade Malin i häpnad. \"Fyrahundratrettiosextusenåttahundra timmar. Det är vad jag har kvar\", sa hon. Malin var tyst. Alexandra fortsatte skoningslöst. \"Hur många timmar har jag slösat bort i mitt liv? På att titta på tv-program som jag inte ens tycker är bra. Förstår du hur meninglöst mitt varande igentligen är? Vad finns det för mening med att leva över huvud taget? Jag kommer ju ändå att dö snart och allt jag är kommer inte att finnas längre. Jag skulle inte vilja säga att det är värdelöst, men det är definitft meningslöst. Då kanske någon skulle säga att meningen med livet är att göra något fint för andra. Men varför då?! De kommer ju också att dö snart. Om hundra år så är mina barn, om jag får några, döda. Mina barnbarn kommer att sitta på ålderdomshemmet och mina barnbarnsbarn kommer att vara lönnfeta medelålders...\". Hon stannade upp. De sa ingenting. Malin nickade, visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon ropade på hunden och gick in på en liten stig. \"Det enda som jag kan se som possitivt i det här\", sa Alexandra tillslut, \"är att jag äntligen har förstått hur viktigt nuet är. Hela mitt liv har jag levt i dåliga minnen eller i planer som antagligen aldrig blir av. Det är slut med det nu. Jag ska aldrig mera säga att jag har tråkigt. Det är ju att förolämpa sig själv. Jag ska aldrig mera ha tråkigt, om det inte har en mening just då. Aldrig mer ska jag sitta i min lägenhet och säga att det är fint väder och önska at jag var ute i en vacker park. Förstår du vad jag menar? Jag ska aldrig mera bli besatt av någonting. Jag ska svälja hela livet i stora klunkar.\" Hon gestikulerade vilt och tog demonstrativt ett djupt andetag. \"Jag ska påminna dig om det här\", sa Malin. Hon var lite osäker på om detta inte bara var en av hennes systers många svackor som sedan skulle sluta med en djup depression. Alexandra kände av detta och sa, \"Du, Malin...\" Malin såg på henne. Alexandra såg henne djupt i ögonen, rädd att hon inte blev förstådd. \"Vad tjänar det till att vara ledsen för saker och ting som redan har varit, eller att oroa mig för en framtid som kommer ändå? För varje sekund som jag oroar mig, så slösar jag bort den lilla tid jag har. Jag är trött på att missunna mig själv mitt eget liv. Jag vill leva.\" De var tillslut framme vid utkiksplatsen. De satte sig ner och såg ut över landskapet. Där nere fanns motorvägen, bron in till stan, ängar och skogar. En kännsla av ensamhet och domedag hade kilat sig imellan dem, vemodigheten hade lagt sig som en slöja över dem där de satt. Hunden hade lagt sig brevid och tuggade förnöjt på en pinne. \"Tänk, där nere\", sa Malin efter en stund, \"åker en massa människor. Alla är de på väg någonstans. I den där bussen så sitter det säkert en tjej som är på väg in till stan för att shoppa. I den där bilen så sitter säkert någon som är på väg hem ifrån jobbet. Undrar hur många av dessa som jag har träffat någon gång. På ICA kanske. Eller vid parkeringen. Kanske har vi inte ens talat med varandra, men våra blickar har kanske mötts. För en liten stund så var vi en del av varandras verklighet.\" Det hela hade kunnat låta meningslöst, men Malin lät fullkomligt fasinerad. Alexandras ansikte lyste upp, som om hon hade löst ett stort mysterie. \"Nu känner jag hur tacksam jag är över att jag har människor runt omkring mig. Att bry sig om någon annan är ju igentligen något fantastiskt. Med denna insikten så skulle jag lätt kunna gå igenom hela mitt liv ensam. Jag har igentligen ingen anledning att bry mig om något annat än mina böcker och mig själv, men av någon anledning så tycker jag att det är viktigt att vara tillsammans med dig just nu, just här. Det är ju helt fantastiskt.\" Malin log tillbaka och sa fundersamt, \"du säger alltså att jag bara har ungefär fyrahundratusen timmar kvar. Det är ju inte mycket precis. Men jag tror att om man pratar med någon annan, och delar med sig av sig själv, så kan man fördubbla sina timmar. Så om jag känner tio stycken människor så har jag inte fyrahundratusen timmar, utan tio gånger så mycket.\" Alexandras ögon blänkte till. \"Det är nog det vackraste jag någonsin har hört någon säga\", sa hon. \"Du har precis gett mitt liv mening.\" De satt en lång stund och diskuterade allt mellan himmel och jord. De reste sig till slut upp och började gå tillbaka in mot de höga betonghusen. De skyndade sig inte utan tog god tid på sig. Tillsammans så hade de ju all tid i världen...