Sin svarta dräkt

hade han på

mot hämnd

 skulle han nu gå

en hög hatt

hans huvud prydde

inga samvetskval

för vad han nu skulle göra

hans hjärna brydde

genom nattens skuggor

skyndade han mot sitt mål

såg sitt offer

och konstaterade det

med ett avgrundslikt vrål

offret stelnade till

på stället sitt

hans ansikte

hade nu mist sin färg

var nu likbleks vitt

dolken i hans hand

vägen till hans hämnd

offret vakna till liv

och sprang in i en

mörk gränd

väntade där

ett slag

med andetag tunga

och ett hjärta

som snabbt

fått fart

stegen från hämnaren

ekade i gatan

påminde om att undergången

var här snart

offret satte sig bara ner

sin chanslöshet var uppenbar

en ny dag

han aldrig mer får se

blå och klar