Adrenalinet rinner genom kroppen
och man spänner sig hela tiden
man biter sig i läppen och försöker...
man försöker konsentrera sig
fast folk är vimsiga
och minst lika nervösa som jag...

Tredje provet...
en tredje chans att göra bort mig
Visst det är bara ETT prov
och det är inte slutet av mitt liv

Men om alla ser upp till mig
kallar mig geni
och förväntar sig att jag ska ha alla rätt
Inte lika lätt...

Dem läger sina bekymmer på mig
och går till mig för hjälp
Tyngden ligger på mina axlar
och trycker mig neråt

Dem förväntar sig
att jag ska ha alla rätt
annars är något fel...
Jag ska aldrig svära eller ljuga,
för då är det inte jag...
Dem förväntar sig att jag ska vara
föräldrarnas dröm
Den som alltid är perfekt...

Det första dem upptäckte om mig
var att jag var smart...
Inte snäll... inte rolig.... inte en god vän
Bara smart...

Jag kanske inte ska klaga
jag brukar ju få bra betyg...
Men ber JAG om hjälp
rämmar världen och universum inploderar

Får jag klaga nu?
Får jag säga att jag ger upp?
Att jag vill att mina betyg ska rasa
eller att en ny smartis kommer till skolan?
Jag är trött på att bära manteln med bekymmer...
jag vill att mina axlar ska vara lätta
och oberörda...
Som resten av min klass

Jag vill be andra om hjälp
och bli förvånad när mina idoler ber mig om hjälp....
Allt jag vill är att bli som alla andra

\"Alla lägger ner sina pennor\"
säger min lärare och jag vaknade upp
Jag hade kryssat i mina svar
och efter en sista koll såg jag att det var rätt...
igen

Det började bli tröttsamt
men det är mitt liv...
Och jag tror jag kan leva med det

\"Hur gick det för dig?\" frågade en klasskamrat
och jag log lite snett
\"Alla rätt\", säger jag och min klasskamrat log
\"Som vanligt alltså\", säger min kompis och jag nickade

Undrar om man kan göra omprov på livet