Jag minns ditt hår, eller jag tror jag minns det. En del av mig vill nog minnas det, för att det är mycket vackrare och poetisktkorrekt att minnas ditt hår än att, låt oss säga, minnas dina avdankade skosnören, en tygbit av din tröja eller färgen på dina omålade naglar. Jag har nu önskat mig till minnet av ditt hår i alla fall och jag planerar inte att släppa det. En annan sak, och jag lurar dig inte denna gången, som jag minns är dina fläckar. Om någon nämner ditt namn. Om en främling, obetänkneligt nog, råkar mummla dina bokstäver, ser jag dina kinder framför mig. Ditt perfekt symetriska ansikte som, ironiskt nog, är fläckat med perfekt osymetriska fräknar. Det är nog det jag alltid kommer minnas hos dig, Hanna. Du och dina fläckar.