På torget, där står dom, där går dom. Människorna. Det är inte kärlek.
Där säljer dom äpplen, apelsiner, bananer, clementiner.
Där säljer dom sin ensamhet för konversationsfragment. Typ.

På konserthustrappan kuttrar duvorna och konversationerna flödar vårkänslor ut i luften.

Bara jag som har viktigare saker att tänka på än våren just nu.
Ensamheten är en tjock andedräkt någonstans inuti min hals.
Och mina röda lackskor kontrasterar mot den gråa trappan. Manifesterar hur viktigt det är med kontraster.

Ja men ser ni inte! Det är ensamheten som får en att värdesätta livet!

Hur jag älskar gröna bananers konsistens. Hur jag ignorerar skratten som ljungar mellan fruktstånden, den hastiga vindfångskyssen utanför sfbiografen som liksom har fastnat i mitt matspjälkningssystem. Hur jag ignorerar att den har fastnat i mitt matspjälkningssystem.

På torget, där springer dom, stressar dom, dansar dom. Människorna.
Personligheternas tankar hoppar liksom jämfota mellan husen. Hur mina tankar flyger som heliumballonger, lämnar alla andras tankar åt sig själva.

jag och människorna, vi är liksom olika världssjälar.
jag vill ha närhet står det på ballongerna. Ballongerna är röda som blod.

Torgståndsägarna som desperat skriker \"hela lådan tjugo kronor\" de vet ingenting om desperation.
Men jag vet, att det finns värre saker än att ha för många äpplen.

Som längtan efter närhet. En sån där som skär ut pusselbitar från bröstkorgen med en kniv. Sådär så att det mest väsentliga fattas, sådär så att det inte blir riktigt helt. Någonsin mer.

Jag skulle göra vad som helst för att få ett sånt där fint, grönt äpple. Ett sånt där äpple som blänker i solen.