Ekot av kyrkklockan som ska slå och slå, blir högre och högre.

Mina inre änglar håller för sina öron med rådlösa händer

för att inte ljudvågorna ska pulvrisera den krossade.

På en maskerad där bara jag är utan mask ska jag förnedra mig

förödmjuka mig för att hitta gråa ägg, innehållande snabbväxande troll

som kan slå sönder de vita vigda murarna i småbitar.

Nä, jag vill höra kyrkklockorna ringa

jag ska se till att den vita färgen kommer att stråla

såväl från mitt inre som av de gudomliga murarna.

Även om jag då förlorar tänkarens dotter

prästinnans eviga skänkta ögonblick

och ängeln som räddade oss trälar från världens undergång.

Men visst skulle det vara ett förlovat eldorado

att få en spela en av huvudrollerna på den helgade scenen

i den föreställningen som kyrkklockorna ekar om, ger eko om, dånar om.