Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

k:a

 

skogen är så där rund

mjuk mossa på golvet

rosa älgar och harfärgade harar

ingenting är som sig bör

man svävar man plockar svamp

en hel korg av hallucinationer

man mår bra

min kniv sitter i vildsvinet

man vrider om

det rinner bensin ner på marken

där finns maskrosor

dom dör nu

jag plockar dom till dig

vill du ha mig?

man väntar inte på svaret

man går mot tallarna

där faller kottar

fem års invasion

det brinner man grillar soyakorv

äter kräks lite äter

över alltet en rovfågel

man sitter i klorna

man är hjälplös

varför lämnade man vägen?

det var vita linjer

man låg ner drog djupa andetag

motorer varför livsuppehållande apparater

man blev rädd

skogen lockade

man stal en bmx

man var på gotland man vurpade

jävla tältlina highside in i bakfyllan

stackars barn

din farsa borde lärt dig

man låser cyklar också i trädgårdar

tänk om jag präglat dig

men tänk på mig då

hur jag slog mig, ungdjävel

örnen landar

skogen träden vajar

en ny skog

man är en jätte man äter upp örnen

man är en gud man ser allt

påven fantiserar om en vanlig kvinna

man tycker sunt värre

men han skräms av tanken

slav under sagan

minuterna före han ska komma

släpper jag in en flicka

som ett test

det går åt helvete

hon är elva

det är jobbigt att vara gud

ondast gör de som är närmast

man längtar till vägen

man kommer till vägen

men går bara över

en ny skog ska passa mig för den

man smyger

men grenarna knäcks

hiv, cancer, trafikolycka, innebränd

skyll inte på något be böner bli lurade

man kommer till en mittpunkt

en prick

utanför en cirkel

en cirkel till

och en till

det är vår i pricken

man knäpper upp jackan

bara lite och tussilagos

man tror på sig själv

men så pollen man går ut från mitten

ny cirkel höst

märkligt

minigolf och glass i september

växthuspenis dinglar man suger

ändå förbannad höst

man knäpper jackan

man hittar svampen

alltid något ur psykoser

ny cirkel vinter

sneda ögon man mildras

man är hungrig äter en jordnöt

man vill bli full sveper grogg

man ska dö

men som vanligt ljuger socialstyrelsen

vi dansar torvtaket brinner

en syster till en syster

man tröttas det är kallt

i liftkön smälter snön

det växer upp stora tulpaner

man spetsas

du låtsas kärlek fint

man minglar

vad heter du vad heter jag

det borde vara ett pojknamn

man fick tre minns man

men min mamma somnade

när hon skulle berätta och min pappa

skyllde på mamma

så man hånglar namnfritt

lite fullare bara sen

en cirkel kvar sommar

bärnstenarna skaver i anus

tulltjänstemankvinnan har en dörr har fler nycklar

det finns viktigare saker än att visitera

man försöker att inte men min punkt stimuleras

man får stånd

skolsyster säger att allt är normalt

man gråter fast senare

man är i häktet kioskvagn och önskemål

det är inte så farligt

frihetsberövad vadå man gillar rutiner

man lever man blir utsläppt

solen fan regnet fan

man söker skydd i kyrkan

man tänder ett ljus man betalar inte

min namne lider på sitt kors han är helt dum i huvudet

jesus christer superstar lever upp man är fri

man lurar ut originaljesus på klippan

man knuffar honom

ljuset brinner ut

man vet ytterligare död

säkert tusen afrobarn

man tänder nytt ljus

man låter tusen afrobarn till dö

sån är jorden

varselklädda vägmänniskor hittar mig

med sina spadar gör dom små hål i asfalten

ser mig ögonen

dom lägger sig byxorna nere

juckar ut sin svaga sperma

går därifrån

man vet om nio månader förlöser man alla

jobbigt

ur hålen i asfalten minskar dagen

det växer skorstenar

snabbt täcker dom solen

man lägger sig

det är mörkt fantastiskt

bara lite långvård kisslukt

man somnar i ett nyfött spädbarn

allt börjar om börjar

skriken, en nåldocka.

 




Fri vers av Christer Eriksson
Läst 1930 gånger och applåderad av 32 personer
Utvald text
Publicerad 2008-03-25 17:01



Bookmark and Share


    Din Mormor
'man längtar till vägen

man kommer till vägen

men går bara över'




precis...
2008-11-14

  Mikael Lövkvist
Den här dikten berör.

Dess ömtålighet, och den obönhörliga berättartonen, ger mig enb sorts tröst.

"över alltet en rovfågel

man sitter i klorna

man är hjälplös

varför lämnade man vägen?"

Här tänkte jag på Castaneda och hur han i en passage lät sitt ego sväljas upp utav örnen.

Ja, varför lämnade också jag vägen tänker jag, och sörjer.

...fast du, C, blir ju en jätteman som äter upp örnen... Ja, lika bra det. Universum som äter upp sig självt, liksom.

Gotlandsberättelsen om den stulna cykeln och vurpan gav mig ett djupt varmt leende. Som jag skrivit förut, jag uppskattar när du beröttar. Du har en förmåga (som vissa begåvade författare har) att berätta om ditt liv som gör att det känns igen.

Och påven :-). Fullträff.

Nu, efter omläsning, så upplever jag en kontrast mellan nåldockans upplevelser av stick i hälen och författarens upplevelse av mjuk mossa i diktens begynnelse, och jag ryser till lite.

"det är jobbigt att vara gud

ondast gör de som är närmast

man längtar till vägen

man kommer till vägen

men går bara över"

Så stora rader.
Var och en en värld av levd visdom.

Jag vill skriva mina reaktioner till dessa ord, men jag känner att mina tankar drar mig in i min egen ensamhet så jag låter bli.

Istället avrundar jag med ett stort tack för den här dikten som rör sig vid den smärtfyllda knivseggen mellan livshallucination och genomträngande laser-klar syn.
2008-08-28

  MissAbstraktInBaktakt
jag faller alltid
isär av dig

av längtan efter det som berör
men när något gör det som du
gör det ont att det inte är oftare
mer närmre
och allt det där

du är speciell för mig
forever

jag tänker obstinat leka
att k:a är ett ihopdrag
av frökens namn
haha

/ missObstinatPåSilverfat
2008-04-11

  Per Teofilusson
Vill höra den här som predikan i svenska kyrkan. Jag märker då jag läser denna högt att jag pendlar vådligt mellan svår trötthet och gäll upprördhet. Har tänkt mycket på det här på sistone: i mitt dagliga värv har jag möjlighet att titta vanliga skolungdomar in i ögonen, och allra som oftast ser jag flerfärgade nyanser av...jag vet inte riktigt, får inte kläm på det....självmedvetenhet, möjligen. Sedan tänker jag på vuxna, ser in i deras ögon. Det är inte alltid roligt, om - om - man får syn på något. Visst växte jag snett, det vet jag. Och visst läser jag in snedväxt i denna dikt. Men - vad säger Freud? - det finns något allmängiltigt i dessa grymma metaforer: en dikt som en allegori om förlorad levnadskapacitet. Att läsas av en predikant eller en folkvald eller en filosof på torget eller en sjungare i solen: för att? Ja, för att det vore skönt att höra. Men också: som en sårig blues och en mild påminnelse om villkoren: så är det att ha vuxit upp, varje ny dag ska man snickra åt sig. Varje ny dag ska man plocka sig fram.
2008-04-09

  Anna Frölander
Det börjar som i en dröm. Jag följer dina ord som ett förstummat barn som vill ha mer. Jag läser med öppen mun och dreglet rinner ogenerat. Du får till det här på ett sådant magnifikt vis, jag vet på vilket sätt du jobbar med dina dikter men här finns en stark känsla av improvisation, jag är ju svag för sånt, att det finns liv i det, på ett annat sätt. Det här är som att öppna upp en gång in i hjärnan som i sin tur leder till skrymslen och vrår och korridorer som man inte visste något om och för varje steg fler och fler ord. Har man en gång öppnat upp måste man ha is i magen och känslig blick för att ta emot det och sålla på en hundradelssekund, innan det går förlorat, lita på förmågan. Lita på det man har, det man är, det man får. Som jag tycker att du gör här.
Du skriver allvar, du skriver lekfullhet. Du skriver dig rakt in i mig.
Jag tycker att partiet med bmx-cykeln är jävligt roligt. Att ge döda maskrosor till någon och fråga ”vill du ha mig” känns sårbart och enkelärligt. Och så den där rovfågeln som rör sig över allt, utanpå, inuti och som man vill ta död på, ta sig ifrån. Du mixar reality med dröm och fantasi på ett mäktigt vis, underhållande och rörande på samma gång. Scenerna, tankarna följer så skarvfritt på varandra, ljudlöst nästan och det förstärker min känsla av drömtillstånd. Mot slutet är du hur grym som helst, jag tänker då på flera saker men kanske främst på den del som börjar med ”tulltjänstemankvinnan” och sedan hela dikten ut, och jag älskar ord som ”originaljesus” och ”växthuspenis”, nytt och oväntat så det förslår.
Jag ska göra nåt av den här, jag ska ta tag i saken och lära mig en text av dig utantill. Läsa den i skumma källarlokaler, i högskolors aulor, på spårvagnar, i norrländska skogar med harfärgade harar och rakt in i förlagsredaktörers öron.
Jag är fast. Jag blir glad när poesi flödar fram, glöder, blöder, uppför sig galet men är på riktigt, känns överallt. Christer du är otrolig, snygg och så jävla mycket poesi!
2008-04-01

  Kim VIP
Äntligen någon som vågar vara allt på en gång! I mina ögon nervigt, naket, sagolikt, huller om buller!
Ingen vinkel glömd...
2008-03-30

  stronza
harfärgade harar...:)
2008-03-29

  Elaine.S VIP
Ja ...livet....blir beskrivet på ett sanslöst intensivt sätt.......kan inte sluta läsa ...förstår inte allt men intressant var det.
2008-03-28

  Connie
Härligt vridet vett
Det raka blir snett

När störst av allt blir minst
texten är din stora vinst

Känslorna du strimlar
och jag går runt och vimlar ;)
2008-03-27

  Steffepeffe
Livet, serverat som en svampkorg av associationer...
Du har en förmåga att kroka ihop ögonblick med varandra på ett så fräckt avskalat sätt, att man åker genom dikten som i en rutschkana. Rad för rad njuter jag av formuleringsglädjen, medan helhetsbilden av existensens larmande livscykelkaos smyger sig på bakifrån. Häftig resa!
2008-03-27

  katt.inc
Jag brukar tjata om flödet i ditt språkbruk, denna gång får det stå tillbaka ett steg. I stället slås jag av intensiteten, förvirringen, vilsenheten i så som jag ser det sökandet efter den rätta vägen, eller den vedertagna vägen, hur lätt det är att halka ut i terängen och irra bort sig i det lite mera dunkla, kontrollösa, där man bara glider med, samtidigt vill man inte in i fållan igen och väl där får man börja om igen, med sitt bagage, med livet, med vardagen som kanske ändå inte är så illa. Minnen, betraktelser, känslor blandas som så ofta i dina dikter och jag får en känsla av ånger på något sätt när jag läser och hur man har ansvaret för sitt liv oavsett hur man halkar omkring där och fast det kanske redan är förutbestämt eller så är det inte det, vem vet. Ja, Christer, som alltid skriver du bra och jag blir engagerad och berörd, tack för det och nu till den snart obligatoriska frågan; när blir du utgiven?
2008-03-26

  Nina V A
mänsklig skog och alla livssnår,
ur en skog och in en ny\"
träden och allt det runda,
som årsringar omkring ryggrader,
pluralis och man fortsätter snurra
bildspel, snurra jord, ekvator
\"sån är jorden\"

Vandringen, fullt utslag på slagrutan i
betraktelsekällan
hallucinationer, ibland är bröstkorg en
hel äng - av tussilago
och samhällsalltets vidgade öga som
tagit skepnad
i en örn och cirklar, pejlar om man betalat
licens för att existera, reagera, utvinna kåda

\"man sitter i klorna
man är hjälplös
varför lämnade man vägen?\"

Livscirkeln, cykeln, alla icke genvägar,
bakvägar, utandningsvägar

fan C man flimrar igenom livet i din text, eller så
gör iaf jag, pulserar, vibrerar

\"man somnar i ett nyfött spädbarn
allt börjar om börjar\"

reflektion, landning, boardingutrop
till nästa gate

En ofantlig mängd bilder och berättelser
som skjuter egna skott ur denna
din grymma text. Levande, rak
utan rattmuff

En sällsynt förmåga och sann skön
stil, din poesi! Mucho good!
2008-03-25
  > Nästa text
< Föregående

Christer Eriksson
Christer Eriksson