Jag saknar dig.

Förlåt mitt tjat som verkligen inte hjälper alls men jag gör verkligen det och då hjälper att att få säga det,

JAG

S
A
K
N
A
R

dig....




Känns som att det inte var verklighet, som om det aldrig hände men det gjorde det. Du var här bredvid mig och förgyllde min värld för en stund.
Soffmyset var verkligt.
Allt var verkligt.
Har bara lite svårt att se det för tillfället, det har gått lång tid..

Det finns liksom ingen bakgrund bara en oviss framtid.
Men jag vill tro på den framtiden.




Är bara rädd för att jag inte är den du vill att jag ska vara,
att jag aldrig kommer att kunna bli den du önskar.
Varken vill eller kan vara någon annan än just mig själv och frågan är väl om det verkligen är någon du vill vara med?

:-(