Värme, värme
vart tog du vägen?
Trodde att du
till mig kommit
för att stanna kvar

Nu jag ensam
står här i rummet
- Känner mig frusen
av all den kyla som utstrålas
mellan mor och far ...

- Ensam,
förstår just ingenting ...
Ensam – jag står här,
innesluten i ett hatets ring ...

Onda tankar och falska ord ...
- Kan ej säga
vad som är rätt eller fel,
för ingenting jag förstår
- här där jag ensam och rädd
mitt i hatets ring står ...

Värm mig – Le lite mot mig ...
Vill krama er – Vill att ni
ska bli glada
när jag längtansfullt mot er ser ...

Smek mig – Lek med mig ...
Kan ni inte förstå
att jag behöver er så
Vill att ni aldrig någonsin ska
ifrån mig gå ...

Varför måste det vara så svårt
att er kärlek nå?

Jag är faktiskt mer än vad ni tror,
även om jag är för liten
för att kunna förstå
alla era konstiga ord ...

Men jag känner och ser
– för var dag ännu litet mer –
att ni inte längre verkar vilja
ha mig kvar hos er ...

Kan inte förstå vad jag gjort
som är fel
- vad som fått er att ej längre
älska mig mer ...

Ibland jag tror
att jag är älskad av mor ...
- Att hon alltid finns här
tills jag en dag blir stor ...
- Att jag alltid ska få ha
tryggheten kvar ...

Men jag behöver ju också min far,
som säger sig älska mig
över allt annat på denna jord,
men som aldrig hos mig stannar kvar ...

- Hur ska jag då kunna känna att jag
kan lita på hans ord?

- Ibland jag tror
att ingen mig vill veta av ... -

- När far kommer
och mig hälsar på,
jag får en jättego kram
och en puss eller två ...
Då blir jag lycklig
och tror att min far älskar mig
fastän han ifrån mig ständigt går ...

Men ibland
– det där med känslor känns svårt ...
när jag ensam och rädd
mitt på golvet står -
inringad av onda tankar
och falska ord
från både far och mor ...

Vill krama far – Vill krama mor ...
Vet ej vart jag ska gå ...
Varför måste det behöva vara så?

Hat - Onda tankar och falska ord ...
Men mors ord – smärtar mest ändå,
när hon skriker till min far att:
’’Ta ungdjävuln
– ungdjävuln, det är jag -
och stick här ifrån!’’

Då undrar jag
- och känner mig väldigt rädd -
vart mors kärlek tog vägen
och om hon någonsin mer kommer att
kyssa mig god natt
och stoppa om mig i min egen bädd ...

Far på mig tveksamt ser ...
Går saka mot dörren,
sträcker ut armarna mot mig
och försöker osäkert att le ...

Jag rusar fram
för att få komma upp
och känna mig älskad
av värmen och tryggheten
i hans famn ...

Far kramar om mig hårt ...
och då tror jag att han ska ta mig med
när han går ...

Då skriker mor åter till far:
’’Ta nu och försvinn –
Orkar inte med att ha dig här mer!’’

Jag trycker mig hårt tätt intill far ...
Far kramar mig ännu lite hårdare
och jag blir glad ...

- Men sen säger far plötsligt
tyst i mitt öra,
att han måste gå ... –

- Och då blir jag åter rädd ... -

- Vem ska då bry sig om mig
om far lämnar mig kvar och går?

Om mor inte vill ha mig kvar -
- Och sen far, som säger sig älska mig,
ändå bara lämnar mig ...
Vem ska då
tycka om, krama och pussa -
mata och lägga lilla mig?

Snälla far,
lämna mig inte kvar!
- Ta mig med -
eller stanna kvar!
för
Hellre jag står ensam
bland onda tankar och falska ord
mitt i ett hatets ring -
- än att jag inte har någonting ...

© Peter Stjerngrim