Du är desperat nu. Det syns i dina ögon.
Du trevar efter varje möjlighet att göra gjort till ogjort.
Söker efter vägar att få mig att stanna kvar.
Jag nästan kväljs i den flodvåg av känslor du helt plötsligt visar mig.
Nu, när allt förmodligen är försent.

Jag har bett dig ungefär en miljon gånger.
Jag har vädjat, gråtit, försökt få dig att förstå.
Jag har tiggt, jag har hungrat, jag har svultit.
Jag har gett dig lösningen i din hand,
serverat den på silverfat.
Inget begrep du, inte förrän nu.
Nu när allt förmodligen är försent.

Hur skall jag kunna berätta för dig att jag redan är på väg?
Jag har redan börjat gå mot det okända,
den framtid där du inte finns med.
Jag måste berätta, men jag vet inte hur,
vet inte när.
Orkar inte ens tänka tanken, än mindre formulera orden.
Nu begriper du vad du gjort för fel.
Nu när allt förmodligen är försent.