|
|
Skyggar
åter igen, det förbannade regnet
inte för att jag älskar dig längre
eller ens kommer i håg dig särskilt väl
himmel över Berlin
eller moln över förorten
vilket du vill
regnet är ändå det samma
och nedstörtade änglar
finns det gott om
slagna till marken
av uppspydd sanning
det finns rådjursögon
som minns mer än jag
men de är för länge sedan döda,
uppspikade
Fri vers
av
katt.inc
Läst 743 gånger
och
applåderad av 32 personer
Publicerad 2008-04-04 08:25
|
|
|
Maria Zena Viklund
mycket stark text som biter sig kvar länge, länge, applåder!
2008-05-12
|
|
|
|
aftermath
fantasieggande rader som väcker sinnet en solig dag med sin motsägelse.
\"himmel över Berlin
eller moln över förorten
vilket du vill
regnet är ändå det samma\"
kanonrader som fäster som superlim
2008-05-03
|
|
|
|
Anna Frölander
trodde jag hade kommenterat denna... har läst den tidigare och den har fastnat. Verklig, tänker jag när jag läser, att den känns så ärligt berättad, lite sorgsen, lite ilska och trötthet men mest konstaterande, som en tillbakablick när man slutligen vet hur det blev, som att det finns kvar men inte längre är fastlåst, utan mer som sand som rinner mellan fingrarna... Jag tycker fantastiskt mycket om det här, poesi! Och som du samlar ihop och avslutar dikten är inget annat än bravisimo!
2008-04-18
|
|
|
|
Per Teofilusson
om värdet i att dölja sina ögon, de är så satans känsliga för vasst. Eller: jag tolkar inte den här mer än så. Vet att det kan spreta i mig av dessa dina ord lite hur som. Rasande snyggt är det, för ögon och gom. Om värdet i värdighet, kanske (kan inte låta bli, den talar till mig från flera håll, denna). Läser, läser om. Minns min morbrors fru som självstörtade vid trettio fyllda (hon tyckte sig se min döda morbror när hon öppnade kylskåpet), minns en oerhörd liten tunn roman av P-O Enqvist. De sex sista raderna är kanon!
2008-04-08
|
|
|
|
Christer Eriksson
Man fastnar redan i inledningen, man behöver liksom inte kämpa sig in i denna dikt. ” åter igen, det förbannade regnet” och jag lägger aldrig in någon metafor där, det är bilden av hala klipphällar och ögon som möter varandra och känner inget, hjärnan är en transformator och omvandlar eller mer kanske förstärkare. Jag tycker otroligt om inledningstycket och det avslutande stycket, mitten är en svag dal men den håller ändå fart i dikten. För övrigt lyssnade jag på Maud Lindström i helgen och hon sjöng, ”hjärtat är bara en muskel och kärleken är en konstruktion”.. något sådant, lite samma känsla som jag fick av dig här, måste bara citera sista stycket..
” det finns rådjursögon
som minns mer än jag
men de är för länge sedan döda,
uppspikade”
Tjusigt, tycker jag och dessa bilder det blir i mitt långt ifrån friska huvud..
2008-04-07
|
|
|
|
devilsangel
Riktigt bra skrivet!
och nedstörtade änglar
finns det gott om
slagna till marken
av uppspydd sanning
det finns rådjursögon
som minns mer än jag
men de är för länge sedan döda,
uppspikade
2008-04-05
|
|
|
|
Carola Zettergren
Så snyggt poetat!!
stämningsfull uppgivenhet
talar till mig!!!!
2008-04-04
|
|
|
|
Lena Renman
En kraftfull skildring. Lite bitterhet, tomhet och avsaknad av lyser genom orden. Som om inget ändrats eller kunde bli bättre och en ödslighet...
Gulla särskilt
\"nedstörtade änglar
finns det gott om
slagna till marken
av uppspydd sanning \"
Vrede kraft och fyllt av mäktiga emotionell bilder.
Lena
2008-04-04
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
rösten här är luttrad, tillbakahållen, lite laidbackkänsla i klangen liksom, men visst går det att ana en icke försumbar sorg mellan orden, inte minst i slutackordet, vilket också försätter att svänga en god stund efter avslutad läsning;
\"det finns rådjursögon
som minns mer än jag
men de är sedan länge döda,
uppspikade\"
detta är en synnerligen vacker trofé som jag klipper ut och sätter på kylskåpsdörren
2008-04-04
|
|
|
|
Melona
så bra du skriver, älskar inledningen
\"återigen, det förbannade regnet\"
den lite uppgivna känslan av regnets varande
\"och nedstörtade änglar
finns det gott om\"
så bra, och vemodigt ont-vackert!
2008-04-04
|
|
|
Nästa text
Föregående
katt.inc
|
