Börjar känna mig redo att släppa taget om min kära livlina, min trygga ensamhet.

Kanske vågar jag äntligen kasta mig ut och tillåta mig själv att falla?

Om jag faller, står du där nere med ett skyddsnät?

Har man ingen - Behöver man ingen


Gör mig själv en otjänst genom att vara så orealistiskt rädd för allt hela tiden.
Hur ska du kunna komma in innanför min mur om jag inte ens visar dig en liten öppning?

En chans till att få vara mig nära,
att få betyda för mig.

Aldrig styra min livsbåt men åtminstone få färdas i samma riktning?

Om du är säker på att du vill hänga med på åkturen så kan jag bara be dig att spänna fast säkerhetsbältena för min skuta befinner sig i ständig storm och vill du vara mig nära så är det bara att gilla läget och hålla i dig.

Om jag faller, kasta mig en livboj så att jag sakta kan klättra uppåt igen och förbereda mig inför nästa fall.








Du betyder.