I drömmen kom hon emot mig och log.
Hon sa att allt är förlåtet.
Ett lugn spred sig inom mig.
Behagligt. Mjukt.

Jag lutade mig mot den känslan,
men den höll inte riktigt.
Jag föll, men hann aldrig slå till tanken.
Den slog istället mig.

Vems sak är det att förlåta?
Vad ska förlåtas?

Nu förvandlades hennes leende.
Blev till en grimas.
Hon sa att jag skulle passa mig.
Passa mig noga.

För skulden blir aldrig betald.
Den bara växer och frodas.
Du blir aldrig fri.
Aldrig. Inte du.

Hon skrattade nu.
Inte du. Aldrig du.