Snön faller
liksom ett transparent täcke
över våra drömmar,
av vävd verklighetsförhoppning.
Jag försöker desperat simma i land
någonstans i närheten av kärleken,
men snön faller tyngre och tyngre uppå mina bara axlar
och jag kan inte längre se
Var min vän tagit vägen.
Jag viskar,
rädd för att väcka den som sover
och OH så naiv.
Jag tror du ser mig
någonstans i utkanten av ditt förkrympta synfält
Men jag säger ingenting.
Rädd för att väcka den som sover.
Jag är tacksam för att ni finns
(Alla moln)
Ni vet vilka ni är,
och var för mig.
Det har slutat snöa nu, och vinden sveper in under våra tunna kläder.
Jag reser mig upp från marken.
Simturen...
Och möts av den välbekanta glaskupolen
jag andas.
Någonstans inuti denna glasvärld
känner jag på mig
att någonting håller på att förändras.
Om det är du eller jag vet jag inte.
Men jag vet



att kärleken, är på väg. :)