Jag trotsar det heliga som om

jag bar skammen som min närmsta

sköld,

men jag är inte skammen

inte heller är den invigda skulden

där min kropp bärare av det heliga

sakramentetet.

Det är slöjor, skepnader

av konstgjord andning.

För nuet bär ingenting.

Det är såren som blöder,

som lämnar historiska vingslag.

Och det är blott i det vilseledda

som rädslan hämtar sin frukt,

både bitter och söt.

Här står jag nu och försöker

befria mig från generationers börda.

Som om det vore min sak frigöra rötter.

Likväl fann jag dem, i lappmarker

och kuvda ögon, i dina händers mönster.