Denna dag när klockor ringa, en tid går in en annan ut.
Varje sak har sin tid, en tid av sådd, nu tid att skörda,
Guds rikedom.
Genom tro, hopp och kärlek,
det heligas fundament, bördig blir jorden,
där kärleken råder.

Nu är ni man och fru,
vidga i äktenskapets sakrament,
förevigat i tiden, symboliserat av ringen.
Må denna förening, skapa lycka och frid,
att varje dag förenas i tacksamhet.  
Med de vackraste ögon sedda,
växa och frodas, formas till ert bästa jag.

Med vetskap om att kärlekens väsen är,
likt den droppe som urholkar stenen,
tålmodig och sann.
Ja då ni ljuva stunder ska få uppleva i lycka och glädje med varann,
men visst ingår det i livet en annan törn och tagg.
Dessa kan dock endast er rispa om ni bär varsamhetens hand,
ty även de vackraste snäckskal är nog så sköra.

Så, låt tillitens röst leda er rätt,
på vägen, i sanningen och livet.

Där ett bli tu, speglas er själ, lätt att gå vilse.
Att följa tidens gång, vara viss i att kärlekens väsen,
 är ej enbart mild och god.
Att luta sig mot livets hand, istället för att snärja varandra,
i dess frihet fåglar flyga fritt och glatt
och alltid i sitt hemvändande känna sig åter bofast.

Så denna dag vill jag hylla detta vackra par, som i gudomlig förening funnit varandra.
Samuel och Nathalie, vars styrka är hjärtats medkännande hand.
Må er kärlek ta form i hjärtats innersta rum,
ty här bor inga tvivel alls, ty vi vet, det som växer i kärlek,
det växer tusenfalt.