vi
hade våra röster nakna då

gömda under den vita natten

vi hade rösterna mot varandra,
inåtbuktade i frost

*

som en fågel instängd
fångenskapen blev din brytningspunkt

murarna en illusion
handflatan mot min

och pojken med osynlighetsskorna
svor att paradiset fanns nära

*

ögon sover öppna blinkar gula grumligt bleka kvistar

*

barnet har utvecklat
synen inåt

mörkerseende i fosterställning

och utåt
finns stjärnorna

bygger på bygger på
stängslet människan tråden hjärtat

fotavtryck jag ser inte
hur du brister

mot förbudet

*

ögon sover öppna blinkar gula grumligt bleka kvistar

jag. jag är inte den igenväxta framtiden, som en tavla tävlar jag med hungern
mot blanka skönhet, i förflutet

stjärnor blöder bara när de ljuger

*

jag mitt i universum,
rymden har vener,
mönster i tyget,
jag sover under pumpande planeter

vänder mig om
rundar leran växer över mina lår,
böjer undan

hörselgångarna igentäppta, blodet
frukten bakom läpparna; nästan bara söt

han är bara sin egen när han dör i gråskala

skallbenet spräcks
himlen passerar
igen

*

ögon sover öppna blinkar gula grumligt bleka kvistar

jag har fångat ett namn
jag sjunger

på baksidan finns alltid en annan sida
av ansiktet

*

gräns du skapade min gräns
kapade min tunga mina böner

som fågelns vingar

ögonen sover öppna
de kan se rakt in

vi
alla sitter fast, har fastnat
någonstans bakom
det blåa kosmos